Det är med förvåning och bestörtning som jag läste att över sex miljoner spanjorer numera är utan jobb, mer än 27% arbetslösa. Den främsta anledningen till denna tragiska siffra sägs vara de av EU mer eller mindre påtvingade besparingsåtgärderna. Det går inte att spara sig ut ur krisen, menar många i Spanien. Politikerna i Madrid har börjat lyssna på klagomålen och kommer nu med största sannolikhet ändra kurs mot en alltmer flexibel monetär politik, i princip öka statsskulden. Är det så illa med skuld?
Vad hände med den ekonomiska modellen med balanserade böcker, det vill säga man skall inte spendera mer än man tjänar. Hela det spanska systemet har mer eller mindre brutit ihop, skuldberget är enormt, fastighetsmarknaden har stora problem och bankerna har inte lyckats kommer på trovärdiga lösningar för att få fart på affärerna igen. Statsskulden till BNP är hög, moralen är låg, landet kan komma att delas och det verkar råda en slags paralyserande desperation. Vad skall vi göra? Är lösningen på problemen att spendera mera, att lätta på svångremmen?
Nu bor jag som bekant i USA, där lösningen på 2008 års finansiella kris var att pumpa in enorma belopp i den amerikanska ekonomin, att i princip överösa ekonomin och aktörerna med pengar och mer eller mindre låta dem spendera fritt, allt i ett desperat försök att få fart på ekonomin. Detta följdes av flera liknande åtgärder. Det har som bekant verkligen fått fart på ekonomin, förvisso med problem med hög arbetslöshet, hög statsskuld och en betydande ökning i gapet mellan de rika och de fattiga. Likviditetsflöde gynnar de som har pengar helt klart. Statens skuldsättning i procent till BNP har som följd stigit avsevärt och USA har numera en skuldratio på runt 100 jämfört med en del andra länder som exempelvis Kina 10, Sverige 30, Spanien 70, Grekland 145 och Japan 240. Om större delen av skulderna är inhemska så är det generellt lättare att finansiera dem, vilket Italien är ett exempel på. En annan skuld¬struktur med stora skulder gentemot utlandet, som varit fallet med exempelvis Grekland, innebär att finans¬ieringen kan försvåras samt att finans¬ierings¬problem riskerar att dra med andra länder i fallet. Man skall komma ihåg att ungefär en tredjedel av den höga amerikanska statsskulden består av utländsk finansiering, vilket är väldigt högt och riskabelt jämfört med framför allt Japan och Kina. Japan har mindre än 5% utländsk finansiering av skulden.
Spaniens arbetslöshet må vara uppseendeväckande och störande och det verkar finnas en matt uppgivenhet bland spanjorerna. Motsatsen och en enorm positivism finns sedan i december på andra sidan jordklotet, i Japan. Det är intressant att följa hur den amerikanska massmedian har börjat skriva mer om Japan och verkar fascineras. Anledningen är att den nye premiärministern Shinzo Abe sedan han fick makten i december 2012 har pumpat in så pass mycket pengar i den japanska ekonomin att de amerikanska åtgärderna under Obama framstår som små, nästan futtiga. Den japanska centralbanken kommer stimulera ekonomin med runt $1.4 trillion under de kommande två åren. Den amerikanska ekonomin är givetvis betydligt större och med andra ord är den japanska åtgärden relativt sätt ännu större. Amerikanerna har fascinerats av beloppet och hela den japanska ekvationen och verkar tycka att USA borde väl kunna trycka ännu mer sedlar.
Vansinnesmentaliteten kan tyckas vara på framfart, men å andra sidan är det väl bättre än att ha pengar i fickan och känna sig stark, jämfört med att gå omkring i trasor och inte kunna unna sig någonting. Vill du idag vara spanjor eller japan? Fråga dig själv om du skulle vilja ha ett kreditkort med ett tak på 1000 dollar eller 100000 dollar. Helt klart är att jag skulle känna mindre stress med ett högre belopp, framförallt om det inte fanns några som helst krav på återbetalning. Istället skulle avtalet vara att om jag mot förmodan skulle nå taket på 100000, går det bra att höga det till 200000. Det är med andra ord lördag hela veckan.
De omedelbara effekterna inom den japanska ekonomin har varit en kraftigt försvagad yen, 25% nedgång mot dollarna sedan i slutet på 2012, vilket gynnar den exportbaserade japanska ekonomin, och en kraftig uppgång inom den inhemska konsumtionen. Allting är med andra ord positivt och det är just det budskapet som presenteras här i USA. Företagens vinster har gått upp, Nissan med 91%, Toyotas aktier upp med 75%, Sony upp 80%, Honda upp 60% sedan valet i fjol och mer klarhet vad gäller Toyota kommer då deras resultat redovisas den 8 maj. Helt klart är dock att spending is in. Skulden är förvisso skyhög.
Om jag sätter på mig min spanska hatt, kan man börja undra varför vi överhuvudtaget behöver bry oss om en balanserad budget och besparingar. Spanien måste undra varför den japanska modellen inte kan implementeras där. Kan vara svårt dock, först och främst krävs en inhemskt stark ekonomi, en exportindustri och en slags, vad jag skulle vilja betäckna som hybris, eller till och med snudd på vårdslöshet. Spanien skulle dessutom få godkännande av EU om de nu vill öka spenderandet. Om jag inte vore så pass politskt känslig, skulle jag kunna beteckna de japanska aktionerna som kamikaze ekonomi. Nu är jag dock så pass diplomatisk att jag avstår från detta. Helt klart är att den japanska ekonomin har fått fart igen och många amerikaner undrar om det borde sättas mer pengar i omlopp här.
Nu bör man dock med samma finkänslighet påpeka att det finns en viss tendens till japansk hybris och vi tycks se det även i deras politik. En tuffare ton har tagits i utrikespolitiska uttalanden av Abe vad gäller omdiskuterade öar, som krävs av såväl Kina som Japan. Vad som är mer oroväckande är att Abe har börjat prata om förändringar till konstitutionen, som skrevs av amerikanerna 1946. Det är helt klart väl värt att notera en genomgående ny känsla av makt i Japan, vare sig det gäller ekonomin, utrikespolitik eller inrikespolitik. Det verkar som om den nya kreditkortsgränsen måhända har gått åt huvudet på Abe och Japan.
Lider Japan av storhetsvansinne? Kanske är det faktiskt så. Tycks se en bild framför mig. En vag bild, men dock. Såsom i en svart och vit film vandrar en bredbent och tuff japan nedför gatan med cash i fickan, mycket cash, en cigarett arrogant hängandes från mungipan, och med en obeskrivlig stolthet, som endast kan komma från idioti eller alltför mycket pengar, eller en kombination av dessa, skrattar han högt och sedan försvinner han plötsligt. Funderar stillsamt på denna bild, på sommaren, på stackars Spanien och på att Japans hybris faktiskt är någonting att varsamt notera.